Ålandsprotokollet
Ålandsprotokollet är ett protokoll som är fogat till anslutningsfördraget 1994 om Finlands, Sveriges och Österrikes anslutning till Europeiska unionen och som fastställer Ålands särställning inom unionen. Protokollet undertecknades den 24 juni 1994 tillsammans med det övriga anslutningsfördraget och trädde ikraft den 1 januari 1995. Som en del av det underliggande fördraget utgör protokollet en del av EU:s primärrätt och kan därför inte ändras av EU:s institutioner, utan samtliga EU:s medlemsstater måste medverka vid en ändring.[1]
Bakgrund
På grund av Ålands självstyrelse krävdes ett godkännande från Ålands lagting då Finland skulle ansluta sig till EU 1995. Då Finland förberedde sin ansökan till ett medlemskap framfördes önskemål från åländskt håll, där landskapet önskade vissa undantag som skulle säkra fortsatta utvecklingsmöjligheter för såväl den åländska självstyrelsen som den åländska ekonomin. Dessa önskemål tillgodosågs efter förhandlingar mellan Åland, Finland och EU i ett särskilt protokoll som anslöts till anslutningsfördraget.
Åland höll två folkomröstningar hösten 1994 inför ett eventuellt EU-medlemskap. Vid den första folkomröstningen den 16 oktober röstade 51,9 % av ålänningarna (56,9 % i övriga Finland) för ett medlemskap. Drygt en månad senare, den 20 november, hölls en ny folkomröstning där man röstade om ett medlemskap med de särskilda undantagsvillkor som senare skulle utgöra det s.k. Ålandsprotokollet. Denna gång röstade 73,6 % av ålänningarna för ett medlemskap. Ålands lagting fastställde det åländska EU-medlemskapet den 2 december, och Åland trädde således, tillsammans med övriga Finland, Sverige och Österrike, in i unionen den 1 januari 1995.[2]
Innehåll
Ålandsprotokollet, formellt "protokoll 2 om Åland", specificerar Ålands undantag inom Europeiska unionen och innehåller tre artiklar som gäller dels EU-medborgarskapet och dels EU:s lagar. Genom det särskilda protokollet erkänner EU Ålands folkrättsliga särställningsstatus som autonom region inom Finland.
Artikel 1: Hembygdsrätt
- Huvudartikel: Åländsk hembygdsrätt
Genom protokollet erkänner EU Ålands eget medborgarskapsbegrepp, den åländska hembygdsrätten, vilket innebar att de befintliga reglerna kring krav på hembygdsrätt för jordförvärv, etableringsrätt och rätt att tillhandahålla tjänster på Åland fortsättningsvis skulle tillämpas.[1] I praktiken begränsar hembygdsrätten vilka personer som har rätt att äga mark i landskapet och vem som kan beviljas näringsrätt. Hembygdsrätten ansågs viktig för att skydda den åländska kulturidentiteten och landskapsbilden, och utgör därför en viktig del i det minoritetsskydd som Ålands självstyrelse innebär.
Artikel 2: Skatteundantag
Åland står utanför EU:s skatteunion och räknas därför som ett s.k. tredje territorium gällande indirekt beskattning och står därför utanför tillämpningen av EU:s harmoniseringsdirektiv. Åland är ändå med i EU:s tullunion. Skatteundantaget innebär att tax free-försäljning möjliggörs på resor mellan Åland och Sverige respektive Finland. Undantaget sågs som ett krav för att säkerställa den åländska ekonomin och för att säkerställa fortsatta transportförbindelser för ålänningarna till det närliggande fastlandet.
Artikel 3: Likabehandling
Protokollet fastställer också att det är Finlands uppgift att se till att alla fysiska och juridiska personer likabehandlas på Åland.[3]
Se även
- Europeiska unionens fördrag
- Europeiska unionens utvidgning
Referenser
- ^ [a b] ”Åland och EU”. Ålands lagting. 4 december 2015. https://www.lagtinget.ax/sjalvstyrelsen/aland-och-eu. Läst 10 januari 2021.
- ^ ”Åland i EU”. Europainformationen. https://eurooppatiedotus.fi/sv/finland-och-eu/1684-2/. Läst 10 januari 2021.
- ^ ”Internationella dokument om Åland 1856-2009”. Ålands landskapsregering. 7 juni 2011. https://www.lagtinget.ax/sites/www.lagtinget.ax/files/internationella_dokument_1856-2009.pdf. Läst 10 januari 2021.
Externa länkar
- EUR-Lex: Protokoll 2 om Åland
| ||||||||||||||||||||
